Bingon i Älvsåkersgården var grunden i ekonomin
Bingospelet kom till Sverige i början på 60-talet och vår första kontakt med detta nya fenomen var att AIF:s Uno Andersson hade kontakt med fotbollsfamiljen Börjesson i Hovås och där en av medlemmarna var Rune Börjesson, ÖIS:are och landslagsspelare.
Han berättade att man i spelarbussen och på samlingar ibland spelade något som kallades bingo och där Nacka Skoglund alltid vann mest!!
I Sverige var Gunnarstorps IF i Skåne en av de första som arrangerade bingo. Sedan spred sig spelet över över södra Sverige och i Skåne grasserade bingofebern ganska ordentligt innan den så småningom nådde även våra trakter.
IFK Kungsbacka, som sedermera blev KBI, var den klubb som först kom igång och sedan följde andra klubbar efter slag i slag även om IFK ett bra tag fick vara ensamma på marknaden.
Bingopremiär 1964
Annebergs IF började så vackert att pröva sig på bingon första gången i januari 1964 och initiativtagare var Rune Larsson, Uno Andersson och Rune Andersson. Upptakten var minst sagt trevande och den första spelkvällen kom det 30 personer för att pröva på nymodigheten bingo.
Platsen var Älvsåkersgården, en före detta skola som nu var bygdegård.
Läget var inte precis centralt men så småningom letade folk sig dit trots allt och populariteten ökade. Vinsterna bestod då mest av specerikassar, brödrostar, strykjärn och sådana saker och ordet ”jackpot” var ännu inte påtänkt! De första gångerna blev det inget överskott utan tvärtom gick det back, men så småningom vände kurvan uppåt och det började rassla in pengar i kassan. Men nog var det spännande!
Det gällde ju föreningens ekonomi och framtid och en felaktig satsning hade ju kunnat medföra att man tagit kål på den lilla kassa som klubben hade.
Spelet fortsatte och omsättningen ökade. Rune Andersson arbetade i Norrland under större delen av 1964 och kunde inte deltaga så mycket i bingoarbetet utan det var Rune Larsson och Uno Andersson som drev på och ständigt försökte att finna nya grepp samtidigt som det var ett oavbrutet krig med leverantörer om rabatter och förmånliga inköp.
Fredagskväll i Älvsåkersgården !
Bilden är tagen vid juletid på 1960-talet och utropare
är Uno Andersson assisterad av Sven-Åke Gustavsson som plockar upp kulorna ur en påse !
Några elektroniska dragningsmaskiner var det inte tal om på den tiden !
Scenen är som synes belamrad med vinster av alla de slag allt från orientaliska mattor till jordglober, kälkar, hårtorkar m.m. !
Publiken kom från Göteborg
Men publiken kom och Älvsåkersgården kom att bli en välkänd plats för de många göteborgare och mölndalsbor som till största delen utgjorde vår publik. Ca 80 % av besökarna var från storstaden och med tanke på att det inte fanns några kollektiva kommunikationer till Älvsåkersgården kan man ju bara tänka sig hur det skulle kunna ha utvecklat sig om det gått att t.ex. åka buss från dörr till dörr.
Annebergs-Bingo kom snart att bli ett begrepp och var först med flera nyheter. Således var det på Annebergs-Bingo som begreppet jackpot först etablerades. Vi var också först med att helt gå över till presentkort som vinster och skippade alla brödrostar, cyklar och liknande. Anledningen var ju helt enkelt den att folk inte hade användning för hur många strykjärn eller täcken som helst, samt det faktum att hanteringen för vår del blev så mycket enklare med presentkort.
Bingon fortsatte med ett uppehåll under sommaren 1964 och ett kortare stopp under julhelgen Även under sommaren 1965 gjordes ett uppehåll men från oktober 1965 var det bingo varje fredag och från augusti 1966 infördes spel även på söndagar.
Från första början försökte vi att göra ett strikt och korrekt arrangemang väl vetande att när det är penningar med i spelet blir kraven på ordning och reda mycket stora. För den sakens skull lät vi trycka upp speciella kort som numrerades och som användes för kontroll av antalet spelare och givetvis också som kvitto på att rätt betalning erlagts.
Jackpot och hemliga lådor.
Samtidigt försökte vi oss på nya grepp när det gällde att fånga publikens intresse och vi försökte att variera vinstutbudet så mycket som möjligt. Annebergs-Bingon var först med att införa veckohandling; en vinst som gick ut på att vinnaren blev hämtad och förd till valfri butik, fick handla det som önskades inom rimliga gränser för att sedan bli hemkörd med varor och allt.
Vi var också först med hemliga lådor som gick ut på att vinnaren fick välja mellan några olika lådor och därefter bjöd utroparen en summa för lådan som vinnaren kunde avslå eller acceptera. Buden gick ibland ganska högt och spänningen trissades upp till både vinnarens och den övriga publikens förtjusning. Ett annat inslag var att en vinnare fick komma fram på scenen och lasta på sig så många kaffeburkar som personen ifråga orkade bära. Regeln var den att vederbörande skulle kunna förflytta sig minst tre meter med lasten utan att tappa den och var det då t.ex. en kraftig och armstark kille som vann kunde det bli ett ganska rejält lass med kaffe!
Att ha s.k. jackpotter blev ganska fort ett vanligt förekommande inslag. Man bestämde t.ex. att om någon fick bingo inom 50 nr vid ett visst spel skulle det delas ut 1000:-.
Detta att bedöma hur stor chansen var att få bingo inom ett givet antal nr var naturligtvis avgörande för hur stor risken var att det hela skulle gå med förlust. Redan från början fördes en mycket noggrann statistik och efter ett tag kunde man med ganska stor precision förutsäga den genomsnittliga chansen för att vinsten skulle falla ut. Genom att noggrant bokföra alla spel fick man snart en tillförlitlig bas att stå på och det innebar att beloppen kunde öka till en nivå som för utomstående verkade helt hasardbetonad men som i verkligheten var ganska realistiskt beräknad. Att t.ex. ha en vinst på 3.000.- som i den i den tidens penningvärde motsvarade en normal månadslön, var naturligtvis publikdragande.
Trångt och trivsamt !
Annebergs-Bingon blev alltmer populär och det blev ganska snart tvunget att införa platsbokning till bingokvällarna. Detta beroende på att lokalen inte rymde så många men framförallt var det en service till den långväga publiken. Det inträffade nämligen att folk som kört lång väg för att spela bingo inte fick plats då lokalen redan var full när man kom fram och man fick återvända utan att ha fått spela. Detta ledde också till att publiken började strömma till flera timmar innan bingon började. Med en effektivt fungerande platsbeställning på telefon fick vi ordning på detta problem. Dock var det många protester i början och man menade att det skulle bli alltför krångligt om man nu också skulle behöva beställa plats för att få spela bingo. Men snart insåg de flesta att det var enda möjligheten att få det hela under kontroll.
Charterbussar till Älvsåkersgården !
Som sagt var det inte möjligt att med kollektiva transport medel ta sig till Annebergs-Bingon utan det var nödvändigt med bil. Detta ställde till med problem under oljekrisen 1973 då det ju som bekant var bensinransonering vilket innebar att man fick spara på bilåkandet då man inte fick bensintilldelning för nöjeskörning och detta i sin tur riskerade att medföra att våra publiksiffror skulle dala kraftigt när folk var tvungna att prioritera arbetsresor framför nöjesresor. Då införde Annebergs-Bingo bussresor till Älvsåkersgården ! Det upprättades fyra busslinjer som utgick från respektive Heden i Göteborg, Frölunda Torg, Bollebygd och Kinna. Bussarna körde efter en noggrant uppgjord turlista tur och retur.
Uppoffrande arbete.
Det var ett ihärdigt och för det mesta slitsamt arbete att driva bingon och AIF har en kärna av uppoffrande medlemmar att tacka för att det lyckades så pass bra. Man arbetade i två skift med åtta personer i varje skift. Arbetstiden varje vecka rörde sig om 12 timmar per person så utslaget på ett helt år blev det en hel del timmar.
Det säger sig självt att det krävde ett stort intresse för klubben att hålla på i den takten år efter år och även om det var ett visst utbyte av personer var det en liten krets som ständigt var engagerade. I många klubbar tröttnade man på slitet och överlät ruljansen till professionella arrangörer men detta innebar att man inte fick behålla så värst stor del av kakan för egen räkning.
Lyckat besök på departementet !
Från myndigheternas sida kom det också efter hand allt mer krav på kontroller och reglering. Ett sådant exempel var när det infördes att man skulle få lov att endast använda engångsbrickor istället för de vanliga plastbrickorna som var väl inkörda och kända av publiken. Man ansåg från myndighetens sida att det inte skulle gå att garantera att fusk inte förekom.
Annebergs-Bingo sökte dispens hos Länsstyrelsen för att få fortsätta med sitt väl fungerande system men fick avslag. Då åkte två representanter från föreningen upp till Handelsdepartementet i Stockholm och visade upp det speciella system som vi hade provat ut och som visat sig vara helt vattentätt ur säkerhetssynpunkt. Detta visade sig vara en lyckad expedition och efter att gått igenom det hela med sakkunniga på departementet fick vi tillstånd på direkten !
Lokalen byggs ut.
Älvsåkersgården var ju ingen stor lokal precis och man fick använda varje tänkbart utrymme från källare till vind för att få plats med så många som möjligt. I pannrum, i vindsskrubbar, i trappor och i alla vinklar och vrår fanns det bingospelare. Trångt och trivsamt, brukar man ju säja och det stämde verkligen även om de som arbetade som kontrollanter inte alltid hade det så lätt när man skulle ena minuten vara nere i källaren för att därefter rusa upp på vinden där någon också fått bingo !
För att få större utrymme begärde föreningen att lokalen skulle byggas ut men den begäran fick man tyvärr avslag på. Istället blev det så att AIF för egna pengar gjorde en tillbyggnad som betydde att det fick plats ett större antal spelare.
Bingo i lejonets kula !
Det blev så småningom aktuellt att försöka sig på bingo i storstaden Göteborg och sommaren 1970 hyrde vi danssalongen Vågen i Folkets Hus på Järntorget och i samarbete med Guldhedens IK anordnade vi bingo där under juni, juli och augusti 1970. Året efter arrangerade vi bingo i Vasahallen där för övrigt sedermera välbekante Leif ”Loket” Olsson ledde bingo för AIF:s räkning. Konkurrensen inom bingospelandet var mycket hård men Annebergs-Bingon lyckades överleva tack vare ett stort engagemang från ett antal föreningsmedlemmar. Från det att AIF startade bingon 1964 gick det mestadels bara uppåt och under en period på ca. 15 år var det också mycket god lönsamhet som gav föreningen möjlighet att genomföra de satsningar som gjordes på idrottsplatsen. Praktiskt taget allt som intjänades på bingon användes till Dalavallens uppbyggnad och endast en bråkdel gick till att värva spelare utifrån även om det var det som blev mest uppmärksammat.
Så småningom minskade dock publikintresset för bingo och det kom också nya bestämmelser från myndigheterna som gjorde det svårare att driva verksamheten och i mitten av 80-talet bestämde man sig för att lägga ner. Det blev också allt svårare att få medlemmarna att ställa upp på bingokvällarna och mot slutet var det några få eldsjälar som orkade hålla på. Ove Lindström var den som höll ut längst men till slut måste även han ge upp.
Men en historisk epok i Annebergs IF var det och när man ser tillbaka slås man av att det överhuvudtaget var möjligt att driva denna satsning så framgångsrikt. Lokalens läge och avsaknad av kollektivtrafik till den måste naturligtvis ha varit en nackdel, liksom konkurrensen från storklubbarna i Göteborg. När man ser så här i backspegeln och med en viss distans till hur det var, kan man t.ex. fråga sig hur i all världen klubben vågade satsa på att starta fyra busslinjer under tiden för bensinransoneringen ! Våghalsigt kan tyckas, men det gick vägen !
Sedan ska man komma ihåg, att utöver arbetet med bingon skulle klubbens övriga verksamhet skötas till stor del av de samma personer som var hårt engagerade som ledare och spelare. Att vara låst på bingon samtidigt som en viktig match gick på Dalavallen eller på någon annan arena kunde ta på nerverna när telefonrapporterna dröjde eller uteblev ! Tänk vad en mobil då skulle ha varit värdefull att ha tillgång till !